Äntligen, äntligen så kom dagen med stort D.
Dagen den 25 maj anno 2006 så fick vi så kliva på Buss-Pelles buss som skulle ta oss upp till Aitik. Ja det som vi alla här med nämnda namn har väntat på sen långt tillbaka och längtat efter!
Sven Hedman, vår busschaufför
För tredje året i rad så har vi nu gjort denna resa. Och enligt den mkt gamla slagdängan med Ernst-Rolf ”Det blir bättre och bättre dag för dag” i tankarna, så instämmer vi nog alla deltagare in i den sången.
I tidiga ottan äntrade vi bussen, Caroline, Jimmy, Jonas, Fredrik, Mats, Ulf, Per, Lasse och jag, med Sven och Maud som redan var startklara sedan 04.30.
Med ganska så morgontrötta ögon men med ett förväntansfullt leende på mungiporna började vi så resan upp mot vårt mål upp till Gällivare.
I Älvros klev Åke på och i Sveg som blev nästa stopp plockade vi upp Håkan.
När vi lämnade Järvsö så sken morgonsolen och den följde oss ända upp till Vemdalen där vi stannade för att plocka upp Erik ”Korken” Korkeimäki med sambon Ylva samt hennes kompis Anki och Torbjörn från Ski Star. Det var ju så typiskt att här snöa det. Yssa, yssa men vad gjorde det. När så väl Korken med vänner stigit på bussen så steg ju temperaturen till det flerdubbla.
Kaffe med go´a hemgjorda mackor skulle ju smaka bra så här på morronkvisten så vi stannade i Brunflo på en finfin rastplats och tog fikapaus.
Bara en tjugo minuters resa därifrån hade vi till Östersund och där klev Bodil, Sven-Erik och Tommy från Hjorts entreprenad och Roland Öst på.
Sven Hedman, vår chaufför på vägen upp, hade nog nåt tungt i höger sko för snabbt gick det. Vi var före tidschemat hela vägen.
Nästa stopp blev Hammarstrand och där ramlade gänget Håkan, Tomas, Erik, Lasse, ”Hampe”, Esbjörn, Bernt, Kristian, Paul, C-G, Olof och Kristoffer ombord. I Bispgården snappade vi upp Roger och när vi efter en halvtimme senare kom till Sollefteå klev Mikael, Terje, Andreas, Markus, Tommy och Patrik på bussen och därmed var vi fulltalig grupp.
Resan den fortsatte därefter mot Junsele där vi intog en förbokad lunch. Ett tack riktas här till Börje med personal på Corner House i Junsele, som på ett så tålmodigt och serviceinriktat sätt serverade oss en så fin och kanonfin mat bestående av två, nä, föresten det va ju faktiskt tre varma rätter att välja mellan. SÅ himla bra! Ett stort tack till dig och till din personal för bra mottagande mitt i all fotbollsyra. Vi blev så mätta och belåtna.
Färden gick vidare och fram mot sena eftermiddagen kom vi till Glommersträsk Värdshus där middagen väntade oss. Samma fina service här, bra mat och snabbt gick det. Alla blev mätta och törsten den släcktes med god kall öl!!!!
Sent på kvällen så anlände vi äntligen till Quality Hotell i Gällivare. För dom som ännu inte fått besök av John Blund så blev det en runda nere i hotellets pub innan nattvilan.
Som tidigare resor så delades även denna samling av entusiaster in i två grupper. Här blev det jämt i vågskålen, tjugo man (inkl. några av deltagande kvinnor) i respektive grupp.
Grupp1 hämtades redan efter frukost av Krister på Gällivare Taxi och blev transporterade till Gruvmuseet, för att efter guidning där åka vidare med Per-Åke vid ratten i ”RÖDA FARAN”, ja jag har döpt om bussen för i år, ner 1 km under jord i LKAB gruvan.
Återstående gäng, däribland jag, som utgjorde grupp 2 for lite senare med Krister till AITIK.
Ruston Bucyrus
Tänk att det är otroligt vilket intryck dessa maskiner gör på en. Och!! någonting nytt får vi se varje år. Snälle go´e Krister ordnade så att vi fick komma upp i den enorma Ruston och här kom LillRobert och startade upp vidundret. Här fick vi verkligen känna på. Maskinen roterade runt några varv och därefter körde han skopan i bergsmassorna så det bara dundrade. Vilken fantastisk upplevelse!
Rustonmaskin
Ruston
Ruston
Vi fick också en utförlig beskrivning av hur maskinen fungerade med all datorisering som var installerad.
RB-dator
Maskinisten ser direkt på sin dataskärm vad för typ av berg han fått i skopan och den informationen läses också av utav förarna i tipptruckarna så dom vet var dom ska lossa någonstans eftersom även dom är utrustade med datorer. Här går inget värdefullt till spillo utan malmen hamnar där den ska och gråberget på sitt ställe.
"Liten" skopa
Tanden på en Rustonskopa
Det behövs maskiner för att byta tänder
Dom enorma tipptruckarna gjorde samma starka intryck på den här gruppen som dom tidigare. Vidundren körde upp och ner i dagbrottet med sina enorma lass där dom drar 400 l diesel i timmen. Den gamla Cat 994 stod vid vårat besök, parkerad utanför verkstaden så här hade alla en möjlighet att klättra upp och känna lite på spakar och göra en utförlig inspektion av maskinen. Den nya 994:an som levererades hit till AITIK i höstas var i full drift längst ner på botten i dagbrottet, som nu är 460 m djupt 2,5 km långt och 1 km brett.
Cat 994
Grupp 2 lastad och klar.
Krister körde oss vidare och stannade till vid den enorma lingrävare som var den första maskinen man använde för brytning av malm. Lasse blev ju alldeles salig och önskade att han hade den här hemma på gården. Men allt har ju sitt pris. Skulle hans dröm uppfyllas skulle det innebära att den maskinpark han nu har skulle bli tvungen att flyttas bort eftersom hela våran tomt skulle tas upp av detta enorma vidunder. Så käre make, sluta drömma!
Lasse Hedmans dröm!!
Marion med slängskopa, som fortfarande används, blev nästa anhalt. Oj, vilken kraftfull och gammal lingrävmaskin. Hytten är byggd delvis i trä.
Ett besök på verkstan uppskattades verkligen. Här fick vi se de enorma tipptruckarna på nära håll. Mäktigt med dom uppfällda flaken som sträcker sig flera tiotals meter upp mot taket. Jag blev ju lite full i skratt när jag gick runt och tittade för på en av truckarna låg en liten nollnolla fast nyckel, undrar vad mekanikerna hade den till?
Borrkrona jämfört med en svensk snusdosa
Så var det dags för lunch som så fint ordnats på Quality Hotell. Det smakade verkligen bra. Härefter skiftade vi grupper så jag och mina anhängare följde Per-Åke till museet för guidning och rundvandring.
Det var ett slitsamt jobb i gruvorna
Män, kvinnor och barn i gruvan
Kriser och - ja...vem...?
Strax intill ligger den första gruvan, Hermelin som man öppnade här. Uppkallad efter mannen som var den förste att starta gruvdriften i Malmberget. För några år sedan hittade man här inne en gammal tågvagn som användes för att forsla malmen i. Den står nu uppställd på räls för att man som besökare ska få en bild av gruvarbetarnas arbetsmiljö.
Gammal tågvagn i Hermelingruvan
Så fortsatte vi till LKAB och klev i stövlar, skyddsrockar och fick hjälmar på huvudet. I varje bröstficka stoppades en sändare ner, detta för att man vid styrcentralen ska kunna hålla koll på hur många som befinner sig nere i gruvan och att alla som åkt ner också kommer upp igen. Skulle någon sändare saknas vid kvällen får ingen sprängning ske eftersom det då finns risk för att någon person befinner sig kvar där nere och det innebär oerhört stora kostnader för företaget.
Ett gäng utomjordningar vid LKAB
Men som sagt nu var vi startklara för färden 1 km ner i gruvan. Per-Åke som skickligt förde oss ner med ”Röda Faran” berättade utförligt om vad vi skulle få uppleva. Han skämtade friskt om bromsar som kanske inte alltid fungerade och villervallet av vägar som kanske inte alltid ledde en rätt. Man häpnar när man hör att det finns 54 mil väg här under jord. Trippen som vi gjorde var ungefär fem utav dom.
Röda faran
Ombord på röda faran
När vi var vid en av dom enorma krossarna så hände det grejer. Flera stora stenar hade fastnat och man fick kalla dit en grävmaskin som hackade loss dom. Sen var det klart att köra igång krossen igen.
Dom stora tipptrailarna kör skytteltrafik här nere, lastar på några sekunder och far så iväg till krossarna och tippar. Här fick tre ur gruppen åka med en last och lossningsvända och fort som fa´n gick det. Ja, det var spännande värre.
Vi var även inne i styrcentralen där två personer normalt sitter. Härifrån övervakas hela gruvan och genom ett enormt datasystem sköts allting härifrån. Likaså borrmaskinerna, sköts utifrån ett kontrollrum, som med vattentryck borrar hålen inför sprängningarna, vilket sker nattetid.
Alla de vackra stenar som vi beskådade i museet har ju hittats här nere i gruvan och jag måste ju säga att jag hade tur. För strax utanför ingången till krossen hittade jag en enormt stor och vacker sten. Kul souvenir så den fick följa med hem till Järvsö.
Vacker sten
Som tack till, våra vänner och högt uppskattade guider, Krister och Per-Åke överlämnades en varsin ros samt en varsin korvring som sponsrats av Delins i Färila.
- Tänk ni é inte kloka, skrattade Per-Åke när han fick se vad jag överlämnade.
- "Det är alltid lika roligt Karin när du kommer hit med dina grupper. Så himla intresserade och trevliga människor och det är ni i gruppen som ska ha stort tack för roligare än så här kan det knappast bli."
Vid sjutiden på kvällen serverades det middag i hotellets matsal, en god varmrätt med en mumsig dessert. Stämningen var på topp och många glada skratt hördes under kvällen som sedan fortsatte nere i puben där det bjöds på underhållning och dans.
Åke visar dansbenen!
På lördagen efter att vi ätit härlig frukostbuffé klev vi (ja inte riktigt alla, några valde att stanna på hotellet och relaxa) ombord på bussen som skulle ta oss dom drygt fem milen till Porjus. Här fick vi en intressant visning utav den gamla kraftstationen med guiderna Sonja och Lena. Otroligt stora turbiner och generatorer som var isär skurna för att man skulle kunna se inuti dem. Vi fick höra hela historien om när man började detta gigantiska pionjärverk som växte fram i väglöst land under åren 1910 till 1915. För att få fram materiel så gick man ”Rallarstigen” från Gällivare och till Porjus, alltså fem och en halv mil mil, och bar allt på ryggen.
Porjusgenerator
Det fanns inga vägar som var farbara utan allt bestod av myrmark. Här la man ut spångbrädor som gjorde marken lite fastare. Karlarna hade 40 öre per kilo och rekordet hade en man som bar hela 102 kg en vända. Annars låg snittet på 35-40 kg per börda man bar. Ja nog fick dom slita tungt alltid på den tiden, både i gruvan och vid kraftverksbygget.
Porjus gamla kraftstation
Väl tillbaka i Gällivare blev det lunch och lite shopping för en del.
Ja det mesta tål ju att upprepas så här gällde det att utnyttja tid och rum.
Så ett gäng ur gruppen på 12 personer for med assistans av Per-Åke på Gällivare Taxi tillbaka till Aitik. Under tre timmar fick dom uppleva alla maskiner igen. Grundligt, för denna gång var man in i Marion och utforskade maskinen ordentligt. En tur ner till nya Cat 994 hann man också med. Ja allt vad som sågs tror jag deltagarna själva berättar om när Ni träffar på dom. Jag kan bara säga det att när dom äntligen dök upp på kvällskvisten just som middagen serverades på bordet, så sken dom allihop som om dom hade midnattssolen i ansiktet.
Mats Norell poserar vid polcirkeln!
Och efter den fantastiskt goda tre-rättersmiddagen så var så gott som hela sällskapet med när ”hela huset gungade”. Här var det dans och underhållning på hotellets tre våningar långt fram till midnatt.
Ändå utvilade och SÅ himla nöjda började vi vår hemresa på tidiga söndagsmorgonen.
Jag bad alla fylla i en enkät, bestående av några frågor, under hemfärden för att kunna göra en utvärdering av resan.
Ett axplock ur utvärderingen som var idel positiva tongångar:
Resan: Kanonbra
Information om resan: Helt suveränt bra kontakt och information på nätet.
Priset: Mkt prisvärt
Bussresan: Lite långt men helt OK (kan man ju inte göra nåt åt för Gällivare ligger ju där det ligger)
Utflykterna: Helt suveränt. Skitbra och intressant
Hotellet: Jätte god mat. Centralt. Bra standard och service
Kommer Du att rekommendera resan: Absolut.
Flera svarade också att: Jag vill göra om resan igen.
Här kan jag bara fylla i och instämma.
DET VILL JAG OCKSÅ!
Och förhoppningsvis redan till hösten -06 för jag har redan några intresserade så Ni som vill upp till Gällivare och Aitik kontakta mig så fort som möjligt.
För då drar vi norrut till DOM RIKTIGT STORA MASKINERNA.
// Karin
